Berg- och dalbana

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. En månad sedan sist och då var vi inne i ett bra flow överlag.16e februari hoppade vi litegrann vilket ni kan se på filmerna nedan. Hon vart väldigt stark, framförallt efter oxrarna, och svängde snabbt åt höger efteråt. Jag styrde in henne i väggen några gånger bara för att få henne rak och att väggen bromsade upp. Efter detta bestämde jag mig för att prova tvåringsbettet som vi red på i stort sett hela hösten. Det borde jag inte gjort, för då kom första bakslaget. 
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av My Nordqvist (@mynordqvist.se)

 
Under uppvärmningen var hon helt normal och de första sprången var det inga större konstigheter med. Efter ett tag skulle vi rida på ett hinder med vattenmatta och då fick jag inte ha ett stöd i munnen på henne, för då bromsade hon, la jag på benen så sprang hon bara, hade jag både ben och hand så studsade hon på stället. Såklart blev hon superstressad och allt blev mest pannkaka. 
 
Hoppträningen efter bytte vi tillbaka till vanliga bettet och hon var mycket nöjdare. Hon hoppade väldigt fint hela tiden men vi fick lite problem med samma hinder med vattenmatta. Annars var det frid och fröjd. 
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av My Nordqvist (@mynordqvist.se)

 
Två dagar senare tränade vi för en annan tränare, samma problem med den förbaskade vattenmattan och efter två misslyckade försök fick vi avbryta hela träningen. Tränaren tyckte kort och gott att Lissie inte var fräsch. 
 
Dagen efter kollade Sandra (min vanliga tränare) när jag red och då haltade hon till något steg i snäva högersvängar, vilket jag även kände. Red ut fyra dagar och sedan kollade Sandra igen. Då var det i princip helt borta och hon kändes normal. Hon var väldigt mjuk och fin i kroppen, gick lång och låg och var supertrevlig. Vi bestämde att vi skulle rida som vanligt och prova hoppa. 
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av My Nordqvist (@mynordqvist.se)

 
Då gjorde vi denna träning (Cooper fick vara med på ett hörn bara för att han är världsbäst <3). En serie som hon gjorde klockrent från början till slut, om och om och om igen. Sandra sa att hon aldrig sett henne så bra någonsin eftersom hon behöll lugnet, från de att jag satt upp till att jag hoppade av. Det kanske inte var värre än någon vrickning eller så tänkte vi då. 
 
Men i tisdags kändes hon väldigt stapplig i alla hörn i höger varv. Det blev inte värre utan snarare försvann, kom tillbaka, försvann, kom tillbaka. Då började tankarna komma kring hovböld. eftersom hältan är så oregelbunden. När jag hade hoppat av och pratade med Sandra stod Lissie och avlastade den hoven, så nånting är det som inte står rätt till. 
 
Igår kom min hovlagare på hovböldsjakt. Hon reagerade ingenting i själva hoven, men i strålen visade hon reaktioner. Hovslagaren tog bort så mycket som gick av strålen, och det som hittades var en ljus fläck med en skymt av en pytteliten svag röd fläck. Vi vet inte om det är en böld, men jag hoppas att det är det så att vi bara kan gå vidare i livet när den ploppat ut.
 
Inatt stod hon med våtvarmt utan resultat, vi kör vidare på det kommande nätter och hoppas att det ger resultat förr eller senare.
 
 
Får åtminstone vara glad att det verkar dröja läääänge innan det blir tävlingar igen. Hoppas detta ger med sig fort bara, inte roligt när hon ska behöva ha ont </3