Det ska inte vara lätt

Som ni märkte försvann jag lite härifrån under augusti och det var väl till största del på grund av att det inte fanns något roligt att skriva. Det kändes som att jag och Lissie tog ett steg fram och fyra steg bakåt vad vi än gjorde och det är inte jättemotiverande att berätta om allt det dåliga. Samtidigt ska man självklart reflektera över varför det går dåligt (vilket min hjärna gjort miljoner gånger) och vår utveckling tillsammans har mestadels gått rakt uppåt, så bakslagen har bara kommit närmare. Det är också nu som tävlingarna dragit igång och vi har inte den tävlingsrutinen tillsammans vilket vi också måste få. 
 
Det första som hände var när ambulansen behövde komma på tävlingen och det blev en lång paus. Efter det ville inte Lissie alls, hon bara rusade och jag hade ingen chans i världen att styra eller påverka henne. Veckan efter fick vi bettproblem. Det som hon fungerat super på i några månader ville hon från den ena stunden till den andra inte längre ha. Fick inte röra henne i munnen utan att hon blev arg. Fick därför tänka lite snabbt inför tävlingen fyra dagar senare, så jag red henne på ett tredelat och hackamore. Det funkade bra hemma men väl på tävlingsplatsen blev det katastrof. Hon drog bara runt med mig på ryggen och det fanns ingen kontroll någonstans. Tog oss över ett, två och tre sedan var hon inte styrbar. 
 
Fick tänka om igen och provade vanligt rakt babypelham. Hoppträningen veckan efter tävlingen gick bra och allt var frid och fröjd. Veckan efter var det pay and jump, då vi hoppade både 90 och 1 meter. Felfri båda rundorna och hur bra som helst. Sedan kom vi hem och då var hon halt. Var nog bara en sträckning eller liknande för hon var inte halt dagarna efter men lite stel. Då blev det vila och lite skritt några dagar sedan var hon fit for fight igen. Vi kör på och två veckor senare är vi och hopptävlar igen. Allt är frid och fröjd sedan går hon omkull i landningen efter ett hinder. Som tur är klarar hon sig med lite skrapsår bara. 
 
Nu står vi här och igår hoppade vi första gången efter kraschen. Hon hoppade som ingenting och verkade inte ett dugg påverkad vilket känns väldigt skönt. Imorgon ska vi ut på pay and jump igen. Jag tänkte att det var lika bra att åka ut snabbt igen efter kraschen så det inte sätter sig något i min hjärna. Lissie verkar inte vara den som bryr sig vilket jag är tacksam för <3 
 
Två tävlingar kvar för i år, en i oktober och en i november så vi har lite träningstid inför och mellan. Hoppas vi får ha lite tur med oss då också, känns som det kan behövas!
 
 
<3 <3