Godmorgon! Idag är det sista jobbdagen för denna helg och det känns självklart dunderskönt. Dagarna har gått mycket fortare än vad jag förväntat mig så det mesta har flytit på. Jag jobbar som personlig assistent och får därför en hel del tid att döda vilket gör att det kan bli långtråkigt, framförallt 12 timmars passen. Har varit kanonväder med sol och över 20 grader så jag har för det mesta suttit på balkongen och läst.
Måste bara ta och berätta om min fantastiska lilla Cooper som helt enkelt är den charmigaste hästen man kan hitta.
I fredags var jag som sagt där på kvällen efter jobbet. Ropade på Cooper och han kom i full kareta upp från hagen. (JAA JAG VILL IN!!!). Efter ridpasset släppte jag ut honom lös på gården (hund var det ja) och jag gick in för att smörja i sadelkammaren. Gick kanske en minut sedan hör jag att han är påväg mot stallet och jag går för att kolla läget - då är han precis påväg att gå in och raka vägen in i boxen (vadå vara lös ute när man kan gå in och sova?). Jagade iväg honom en gång till och då gick han ganska långt bort. Han stod ca 50 meter från stallet och raka vägen är då över en ganska stor sandkulle. Jag gick för att hämta Caija och när jag tog in henne i stallet ropade jag på Coopers hagkompisar. Tog kanske 20 sekunder att släppa in Caija och när jag vände mig om stod Cooper i dörröppningen, då hade han alltså klättrat över sandkullen och skyndat sig. Tredje gången gillt sa han. Släpp in mig dåååå!
Igår hann jag inte ens ropa på honom innan jag hörde dundrande hovar - då stod han vid grinden och väntade. Öppnad och han gick raka vägen in i stallet med mig efter. Boxdörren var inte öppen så han tittade bak på mig och sedan försökte han öppna den själv. Snacka om att älska sin box mer än allt annat på denna jord, haha! Lilla hjärtat <3 Nån som tycker det här med att komma ut tidigt och in sent inte alls är roligt. Bättre att komma ut sent och in tidigt ;)
